Historia

Djurö

Blott c:a 5 mil rakt öster om Stockholm ligger

en hamn som spelat en betydelsefull roll i

Sveriges sjökrigshistoria under 1500-talet och

början av 1600-talet. Djuröhamn var en

ypperlig hamn, djup, vidsträckt, väl skyddad

med ändå tillgänglig från den stora

segelleden utanför. Den är även relativt lätt att

nå landvägen från Stockholm. Endast ett sund,

Simpströmmen, skiljer Djurö från

Värmdölandet.

Om Djurhamn haft någon större betydelse

under sveavikingarnas härfärder i österled är

inte känt. Sannlikt är dock att Djurhamns

fördelaktiga läge vid sammanträffandet av

skyddade båtleder från norr, öster och söder

utnyttjats vid samlandet av dessa flottor, då de

drog ut på ledung över östersjön.

Under den olyckliga tid av nationellt förfall,

som rådde i Sverige från mitten av 1400-talet

tills Gustaf Wasa år 1523 befriade landet från

danskarnas förtryck, verkar de danska

kungarna med förkärlek ha använt sig av

Djurhamn som operationsbas för sina anfall

mot Stockholm.

Två gånger omtalas i den medeltida

rimkrönikan, att kung Kristiern I låg i

Djurhamn med sin flotta. Första gången var

1457, då han efter den svenske kungen Karl

Knutssons fördrivande, inkallats av den

mäktige Svea rikes ärkebiskop, Jöns Bengtsson

Oxenstierna, för att med honom att förhandla

om den svenska kronan. Andra gången, i

början på oktober 1471 och några dagar före

slaget vid Brunkeberg, skrev Sten Sture d.ä.,

som stod med sin här vid Järva, till Kristiern, att

han skulle dra sig tillbaka till Djurhamn, den

ursprungliga avtalade mötesplatsen. Kristiern

nekade sig själv till fördärv, för han blev i grund

slagen och lyckades knappt rädda spillrorna

av sin här ombord på flottan och undkomma

till Danmark.

Källa: Djurö - Tidsbilder från en märklig ö i

Stockholms skärgård, av E. Alfred Jansson.

Vindö

En av de äldsta skrifter där Vindö förekommer

är kung Valdemars jordebok från 1200-talet.

På 1300-talet förekommer också ett

omnämnande. Stockholmsborgaren Henrik

Sunnudag, som då tydligen var ägare till hela

Vindö, pantsatte ön på tio år till Clara kloster

för att på detta sätt bereda plats för sina fyra

döttrar (i klostret).

Det är mycket troligt att det funnits människor

på Vindö några tusentals år tidigare. Vid

Återvall på Värmdö har man funnit en

stenåldersboplats som av geologerna

uppskattas vara från 2300 år f Kr. Och om det

fanns människor där så kan man anta att de

även jagade och fiskade på och kring Vindö.

Källa: Vindö - Strödda anteckningar om en

skärgårdsö, av Herbert Lindell.